Jag hatar att vakna ensam i en kall dubbelsäng när jag bara är en enkel person. Hatar att sitta ensam framför tv’n om kvällarna i en tvåsitssoffa som det ska vara just två personer i. Jag hatar att sitta och stirra på telefonen, smsa någon gång då. Att sitta och stirra på klockan som om jag med endast tanken kunde få den att gå fortare. Hatar att jag har ett köksbord för fyra men sitter ensam och äter. Hatar att spela xbox själv när det finns två konsoler.
Det stör mig att jag har en hel garderob full med kläder och en sjö full av smycken men ingen att göra mig fin för. Jag hatar att jag har hundra grejer att baka med men ingen att avnjuta bakverken tillsammans med. Att det hänger två morgonrockar på badrumsdörren men att jag bara har en kropp. Hatar att det står två cyklar i trappuppgången men jag inte har någon att cykla med.
Sen kommer min fästman hem, då hatar jag inget längre.
Kärlek är att varje morgon, oavsett väder och humör, vakna upp med samma person. Att varje kväll somna bredvid någon annan. Kärlek är att fira varje månadsdag med att gå på restaurang och äta trerätters. Kärlek är att aldrig bråka, att alltid få en kram och en kyss så fort man kommer innanför dörren. Allt är på riktigt och inget är på låssas, vad andra än säger. Kärlek är att strunta i alla höjda ögonbryn och pratet bakom ryggen, det spelar ju ingen roll. Det är inte de som sitter i soffan och ler, inte de som skrattar och håller handen.
Kärlek är att vänta, när hjärtat tar ett extra skutt varje gång du ser ner på ditt vänstra ringfinger. Är att citera Lejonkungen med ”Vi är bästisar va? Och vi ska alltid vara tillsammans? ”och alltid få jakande svar. Att få blommor, köpa presenter och försöka lära sig om den andras intressen. Människor pratar, kommer alltid att prata, kanske bara för att de inte tycker om ena parten, kanske för att de tycker att något är fel, kanske för att de inte har något bättre för sig. Men kärleken, den slår allt.
Varje morgon, varje kväll, vill alltid vara vid din sida.
Jag tror att de flesta har blivit sårade, på något vis, och vi ser alla efteråt vilka dåliga sidor vår partner hade. Skriver vi över dem på vår nästkommande partner? Förväntar vi oss att de ska ha samma fel och skavanker som vår förra pojkvän, att de ska ha samma humor och gilla samma saker? Kanske inte medvetet, men undermedvetet. Och om vi gör det, ger vi verkligen förhållandet en ärlig chans då? Om vi har förutbestämt vissa saker om vår partner, såväl positiva som negativa, vad händer då när vi inser att personen inte alls passar in i de egenskaper vi tillskrivit denne…?
Eller letar vi efter samma egenskaper i nästa person som i den förra? Har vi bara förhållanden med en sorts människa, eller låter vi den nya skapa sin egen personlighet? Visst har vi alltid förutfattade meningar om hur en person ska vara, men frågan är om dessa förutfattade meningar kommer från tidigare relationspartners. Om vi helt enkelt har en bestämd roll av hur ett förhållande ska vara och sedan gör allt för att vårt förhållande ska se ut just så, även om det kanske inte är den bästa typen av förhållande för just mig, just dig, just oss, just er, just dem.
Det finns de som inte tycker att kärlek är värt ett försök till. De har blivit sårade så många gånger förut att det känns meningslöst att försöka en gång till. De har inte orken. Kanske prioriterar de nu annat, kanske är det rädsla. Så när de möter någon som får kroppen att skrika efter kärlek, efter de andra läpparna, den andra handen, den andra huden, då håller de sig själva hårt i handen ler kanske lite och går sedan. För ingen hand ska få möjlighet att släppa deras igen. Ingen hud ska få lämna en värme som sedan försvinner från dem, inga läppar ska få säga hejdå igen och ingen ska få hålla i hjärtat igen.
Människor blir brända, blir sårade, man gråter och skriker och det är inget konstigt eller fel i att inte kasta sig in i vad som helst. Det är normalt att vara vaksam om man blivit sårad förut. Men att förvägra sig själv kärlek tror jag inte är lösningen på något. Jag tror på evig kärlek precis som jag tror på evig vänskap, men man måste jobba lite på dem. Man måste anstränga sig och försöka. Och även om man inte letar efter någon så tycker jag inte att man ska stänga kärleken ute när den knackar på ens dörr. Även om man gråtit bittra tårar tidigare.
De finns de som inte tycker att kärlek är värt ett försök till. Men tänk vad mycket man kan vinna om man vågar.
Ibland gör det ont. Jag vet det. Jag vet mycket väl hur det ät när varje minut är en kämpandes minut, när man måste hålla sig för gråt varje minut, varje sekund. Jag vet hur man mår när man varken kan titta eller blunda, stanna inne eller vara hemma, varken kan ät eller låta bli för precis allt påminner om honom. Jag vet hur det är när det känns som att ett leende är undratretusenmiljoners mil bort. Men det är okej. Det är okej att gråta, skrika, vara förbannad, vara ledsen och förvirrad. För förr eller senare är tårarna slut men tomheten bor kvar.
Men en dag kanske man skrattar och även om det känns ovant känns det skönt. En dag kommer inte varje minut, varje sekund vara en kamp mot tårarna. Varje stund och ögonblick kommer inte vara om honom. Man kommer mer och mer kunna leva i nuet och inte i det förflutna. Det går framåt även om man själv inte märker det. För plötsligt kan man se tillbaka på hur man var då och det är inte längre samma person som man är idag. Som man ser i spegeln idag. Det kommer en dag då ögonen inte är rödgråta och ansiktet svullet av tårar.
Ibland gör det ont och det måste det få göra. Hur lär vi oss annars att uppskatta det vackra?
En första blick och redan där känner man något. Han är speciell. Ett första handslag och man får det bekräftat när elektriciteten sprider sig i kroppen som en elchock. Han ler och man kan inte längre prata. Behöver koncentrera sig på att andas, det går inte längre på rutin utan behöver skötas manuellt. Han ser en i ögonen och man känner den där välbekanta värmen i kroppen. Den där värmen som man nästan hade glömt bort, för det var ju så länge sedan sist. Så länge sedan varje tanke var en tanke om honom. Varje mening var egentligen om honom och att koncentrera sig är en omöjlighet. När man sitter och ler fånigt för sig själv för att man tänker på något han sagt under dagen.
Och första gången han bjuder ut en stannar hjärtat nästan, man blir torr i munnen och börjar svettas. Vill inte verka för angelägen men har längtat ihjäl sig efter just den frågan. Vill verka cool och avspänd men det gälla tonläget och den spontant överlyckliga minen avslöjar en. Smsar sina tjejkompisar, vad ska jag ha på mig, vilka smycken, hur ska jag ha håret, behöver jag köpa något nytt, betyder det här att han gillar mig också? Frågorna tycks vara oändliga och svaren blir otillräckliga, för man vill egentligen vara fin för honom och han kanske inte har samma smak som ens tjejkompisar. Provar varje plagg i garderoben, olika kombinationer och olika stilar.
En första blick, och fantasin har redan skenat iväg.
För att fortsätta på samma spår som tidigare, det perfekta paret och sitt ideal av det. Jag är en ganska jobbig person. Har alltid bråkat med människor och skrikit, men inte med min fästman. Han är så lugn att han aldrig bråkar, han har aldrig behov av att skrika på mig eller på någon för den delen. Jag nämnde det för min väninna, att vi aldrig bråkar och hon tittade på mig som om jag kom från yttre rymden. Hon menade på att det är bra att ett par bråkar, att det rensar luften. Men om man inte har någon luft som måste rensas?
Att säga att man aldrig bråkar är tydligen något som är ganska provocerande, särskilt för de som själva bråkar i sitt förhållande. De menar på att de faktiskt visst älskar varandra och att bråken är ett sätt för den att uttrycka sin kärlek, men jag har aldrig ifrågasatt det heller. Men alla förhållanden är olika, alla människor är olika och alla par behöver inte bråka. Luften kanske inte behöver renas i den benämningen bråk, vissa kan sitta lugnt och sansat och utbyta meningar, andra mår bättre om de får skrika av sig. Inget är bättre eller sämre än det andra, men det kan vara bättre eller sämre för paret och det är det avgörande.
Att bråka eller inte bråka, det är frågan.
Lily: “Marshall and I have been together 15 years, and the only debate we’ve had about Tommy Boy is whether it’s awesome or super awesome. That’s love, bitch.”
Jag tror att alla människor, eller i alla fall alla par, har något par de vill vara som. Något par som de uppfattar som det perfekta paret, och som är så de vill bli uppfattade. I alla fall har jag och min fästman det, ett par vi tittar på och sedan tittar på varandra med blickarna ”hoppas det är så vi blir”. Vårt par är Lily och Marshall i How I Met Your Mother. Alltid stöttande, alltid förstående, så sammansvetsade… Det är så jag vill ha mitt förhållande, det är min idé om det perfekta paret. Ungefär som min stora idol på det personliga planet är Charlotte York i Sex And the City så är Lily och Marshall våra idoler inom kärlekslivet. Sen ska man väl vara medveten om att de bara är tv figurer. Men jag tror att det hjälper.
Om man, som i mitt fall, har en pojkvän med samma par som det perfekta paret, ja då värderar man ju förhållanden ganska lika. Då har man en liknande syn på hur ett förhållande ska fungera och på vad man vill få ut av det. Ibland när jag vill skrika och bråka tänker jag för mig själv att det inte är den sortens förhållande jag vill ha. Det är inte så jag vill att mitt förhållande ska vara, sedan tänker jag över om saken jag är upprörd över verkligen är något jag behöver skrika om. Och det är ju det inte. Kärleken är viktigare än att jag ska få ha rätt eller att han ska veta att jag inte håller med honom just då, just nu, om just den saken. Om man jämför det med vår kärlek så är det ju inget alls. Så jag låter det vara.
